Skönsång
Kära dagbok
Det är sista terminen i trean och hela min klass är samlad hos min lärare för att äta middag och mysa. Vi sitter runt ett gigantiskt matbord och alla snackar i smågrupper. Plötsligt riktas dock all uppmärksamhet mot mig och min pågående historia. Vi har pratat om hur sjukt lyhört det är på skolan och hur typiskt det är att musiksalen ligger ovanför vårt klassrum. Jag börjar berätta om mitt slutprov i språk som ägde rum just under en musiklektion. Självklart blev jag störd av alla instrument, speciellt trummorna. Jag poängterar dock att idioten som sjöng var sååå fruktansvärt dålig. För att verkligen illustrera hur förjävligt och falskt det lät börjar jag sjunga. Som en 15-årig kille i målbrottet. Det lät alltså inte så vackert...Jag känner inte riktigt av läget men märker ändå att ingen tycker det är så kul som dom borde tycka. Jag slutar och sitter som ett frågetecken. Det blir tyst. Så säger en i min klass: "Det var jag som sjöng". Jag lovar att jag då förstår hur det känns när man vill sjunka genom golvet. Jag vet inte vad jag ska säga för att rädda situationen så jag försöker med att ljudet kanske förändras när det går genom väggen. Lame. Under resten av middagen förblev jag ganska tyst. Ingen mer skönsång för mig. Förmodligen inte för henne heller. Sorry.
Over & Out!
Det är sista terminen i trean och hela min klass är samlad hos min lärare för att äta middag och mysa. Vi sitter runt ett gigantiskt matbord och alla snackar i smågrupper. Plötsligt riktas dock all uppmärksamhet mot mig och min pågående historia. Vi har pratat om hur sjukt lyhört det är på skolan och hur typiskt det är att musiksalen ligger ovanför vårt klassrum. Jag börjar berätta om mitt slutprov i språk som ägde rum just under en musiklektion. Självklart blev jag störd av alla instrument, speciellt trummorna. Jag poängterar dock att idioten som sjöng var sååå fruktansvärt dålig. För att verkligen illustrera hur förjävligt och falskt det lät börjar jag sjunga. Som en 15-årig kille i målbrottet. Det lät alltså inte så vackert...Jag känner inte riktigt av läget men märker ändå att ingen tycker det är så kul som dom borde tycka. Jag slutar och sitter som ett frågetecken. Det blir tyst. Så säger en i min klass: "Det var jag som sjöng". Jag lovar att jag då förstår hur det känns när man vill sjunka genom golvet. Jag vet inte vad jag ska säga för att rädda situationen så jag försöker med att ljudet kanske förändras när det går genom väggen. Lame. Under resten av middagen förblev jag ganska tyst. Ingen mer skönsång för mig. Förmodligen inte för henne heller. Sorry.
Over & Out!
Kommentarer
Trackback
